Det här kommer antagligen att bli det jobbigaste jag någonsin har skrivit. Jag antar att det ungefär bara är mina närmaste vänner och min familj som läser detta, så jag känner att jag kan skriva av mig lite, vilket som jag tror att jag aldrig någonsin har gjort om det här. Jag tror inte ens att jag har pratat om det med mina vänner, vilket som jag kanske borde ha gjort, men det har alltid varit så jobbigt att prata om och jag har liksom inte lust att förstöra stämningen... Vi får se hur det här blir, för jag kommer skriva direkt från hjärtat...

Fem år sedan idag, den 10 Januari år 2006, var det den värsta dagen i hela mitt liv. Det var den dagen då min storasyster.. dog. Vid den här tiden för fem år sedan satt jag antagligen inne i ett väntrum på sjukhuset eller så var jag inne i ett rum där hon låg. Jenny, min storasyster. Hon var redan förlorad vid det laget.
Jag lovar er att ni har absolut ingen aning hur det känns att se någon man älskar ligga livlös på en sjukhussäng. Man kan se och röra vid henne, men får inget svar.
Det går inte att beskriva känslan när man förlorar någon för evigt, det går bara inte.

Jag kommer ihåg hur jag satt vid datorn och spelade spel när min mamma kom in och var helt hysterisk, hon sa att Jenny och Peter hade krockat. (Peter var hennes pojkvän) Jag kommer ihåg hur hon sprang till dörren för att åka iväg. När hon stog och klädde på sig så hörde vi ambulansen utanför. Jag kommer ihåg att hon stampade i golvet och nästan skrek "Fan det är allvarligt också!!"

Det är inte direkt lätt att ta en sån nyhet.

Det är konstigt att se att även när ens egen värld går i tusen bitar så fortsätter resten av världen med det gamla vanliga.

Den som dör tar liksom en del av ens egen själ eller hjärta eller vad man ska säga, med sej, och kvar blir det bara ett stort hål inom en.

Usch, det är så svårt att skriva allt det här...

Sen så var det begravningen, det sista farvälet. Det är så sjukt svårt att fatta att i en vit kista framme vid altaret ligger någon som man har älskat av hela sitt hjärta och nu är det dags för den personen att begravas. Ca 80 år för tidigt. Hon var bara 19 år gammal, nästan 20.

Det är så jävla sjukt. Ett rådjur som springer över vägen, får bilen på motsatta sidan att sladda till över på deras sida av vägen och får en person att dö. Hon dog och de andra klarade sig nästan utan några skador alls.

Det sägs att tiden läker alla sår. Det är inte sant. Tiden läker vissa sår, medan man helt enkelt får lära sig att leva med andra. Det finns alltid där, redo att rivas upp så fort någon gråter, man ser på en ledsam film eller ibland bara tanken på henne.
Jag reagerar till varje gång någon säger att den önskar att den inte hade haft något syskon, medan jag lätt skulle kunna offra båda benen för att få tillbaka min.

Sen var det en annan gång. I sexan så var vi på något grejs med skolan vid kyrkan som handlade om döden. Det stod en vit kista där framme medan dom pratade. Jag förstår verkligen inte hur jag klarade av att ens vara där. Nu skulle jag antagligen ha sprungit darifrån så fort som jag bara kunde.


Nu låter det som om det bara är smärta jag känner hela tiden men så är det inte. Det är skönt att ibland kunna skratta åt något minne av något dumt som hon gjorde.

Ibland känns det som om jag kan leva med förlusten och ibland känns det bara som om jag skulle kunna lägga mig ensam i min säng, under täcket och gråta i en evighet.
Ibland känns det som om det hände igår och ibland känns det som om hon aldrig ens har funnits, det känns så avlägset, som om det egentligen hände någon annan.

En annan grej som jag tycker är hemsk. Är att mina lillasyrror knappt minns henne. Eloise var bara fem år när det hände. Jag är glad över att jag iaf har minnena av henne.

Åren efter att det hände har varit en kamp, speciellt det första året. Det är först nu som jag har lagt mycket av det bakom mig. Det är lättare att le än att gråta nu. För hur det än är, så är det ju inte det ledsamma man ska minnas, utan alla roliga stunder med henne.

Jag är glad över att ha en sån underbar familj och sånna underbara vänner, utan er så hade jag aldrig klarat mig igenom det här. En sån här tragedi är inget jag önskar ens min värsta fiende, om jag nu hade haft någon.

Jag tror att det här är allt, fast jag vet inte vad jag egentligen har skrivit och vad som jag bara har tänkt. Jag har ingen aning om om det ens går att läsa men jag har skrivit direkt ur mitt hjärta. Jag menar vartenda ord.

Jag älskar er alla för att ni älskar och stöttar mig, jag vore inget utan er. Nu ska jag försöka ta och samla ihop mig igen och sen ska jag försöka se livet från den ljusa sidan igen.
Kram på er alla, ni betyder mycket för mig <3